Har avslutat ett långt, tungt möte, åker hemåt och eftersom dagen är varm och vacker, och eftersom jag skall dröja en halvtimme för att invänta Marias tåg, viker jag in på den lilla krokiga sandvägen mot badsjön. Knappast inbillar jag mig att få vara ensam på stranden, kanske jag mer väntar på att få uppleva glada barnskratt och vattenlekar. Ett tjugotal personer njuter sommar på stranden, i det bruna träskvattnnet som jag alltid har ett lätt obehag för. Några unga flickor, några ännu yngre pojkar solar och simmar, en familj där både mor och far simmar med lippisen (skärmmössan) på, flickan vill inte simma, och mamman försöker skrattande locka henne i vattnet, men nej. De ger sig nöjda hemåt, till fots mot staden.
En ung mamma med rund mage och två små pojkar, tre och fyra kanske, fångar min uppmärksamhet. Njuter hon av att vara på stranden med sina små söta pojkar. Det ser inte ut så. Njuter de? Nej. Så fort någon av pojkarna tar ett steg mot skogen, mot en annan del av stranden, skriker mamman fult, kom hit, jag har ju sagt att du skall stå här! Och pojkarna som är hunsade lyder motvilligt och det leder till att de står där, handfallna, med sina leksaker i handen. Jag lyssnar med obehag till hennes arga tilltal, och när hon utan att gossen gjort någonting frågar honom Vill du gå och sitta i bilen, va! kan jag inte hålla mig utan går fram till henne och säger vänligt, du har väldigt söta pojkar. Hon tittar förvånat på mig, men du ger dem väldigt litet utrymme, är du rädd? Svaret jag får är; man kan inte släppa dem någonstans, det har hänt så många olyckor. Jag ber henne att inte vara ledsen på mig, utan se att det kanske är hennes egen trötthet som gör att hon inte ger dem utrymme. Tror hon ser att jag inte vill henne illa, utan är medkännande. Men pojken, den äldre, blir ivrig och visar mig var stora fisken kom och vart den simmade, han visar att kottar kan simma, han tar spaden sin och ”kakformen” och låter mig hålla dem, och vi finner en stunds gemenskap på stranden. Jag hoppas jag sådde ett frö i mammans hjärta. Jag hoppas pojkarna får leka och springa och glädjas! Jag hoppas hon orkar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar